GPON (Gigabit-Capable PON)-tekniken är den senaste generationens passiva optiska integrerade bredbandsstandard baserad på ITU-TG.984.x-standarden. Det har många fördelar som hög bandbredd, hög effektivitet, stor täckning, rikt användargränssnitt, etc. De flesta operatörer ser det som en idealisk teknik för att uppnå bredband och integrerad transformation av accessnätstjänster.
GPON föreslogs först av FSAN-organisationen i september 2002. På grundval av detta slutförde ITU-T utvecklingen av ITU-T G.984.1 och G.984.2 i mars 2003 och slutförde G. i februari och juni 2004. Standardisering av 984.3 . Sålunda bildas slutligen standardfamiljen av GPON.
Den grundläggande strukturen för enheten baserad på GPON-teknik liknar den för befintliga PON. Det är också OLT (optisk linjeterminal) för centralkontoret, ONT/ONU (den optiska nätverksterminalen eller optiska nätverksenheten) för användaränden, och de två första enheterna är anslutna med singelmoden. Den optiska fibern (SM-fiber) och den passiva splittern (Splitter) består av ett ODN (Optical Distribution Network) och ett nätverkshanteringssystem.
För andra PON-standarder ger GPON-standarden oöverträffad hög bandbredd, med en nedlänkshastighet på upp till 2,5 Gbit/s, och dess asymmetriska egenskaper är mer lämpade för marknaden för bredbandsdatatjänster. Den ger full servicegaranti för QoS och bär ATM-celler och/eller GEM-ramar. Den har bra servicenivå, QoS-garanti och full serviceåtkomst. När du bär GEM-ramar kan TDM-tjänster mappas till GEM-ramar, och standardramar på 8 kHz (125 μs) kan direkt stödja TDM-tjänster. Som en teknisk standard i bärarklass specificerar GPON även skyddsmekanismer och kompletta OAM-funktioner på accessnätverksnivå.
I GPON-standarden är de typer av tjänster som behöver stödjas tydligt definierade: datatjänster (Ethernet-tjänster, inklusive IP-tjänster och MPEG-videoströmmar), PSTN-tjänster (POTS, ISDN-tjänster) och dedikerade linjer (T1, E1, DS3, E3 och ATM-tjänster). ) och video
